Ödmjukhet

Imorse när jag skulle ut med Ovve låg en hemlös man i trappuppgången. Det berör mig, på olika sätt. Jag har sovit dåligt i natt, regnet och blåsten har stört min sömn. Men, jag har i alla fall tak över huvudet och en varm säng att sova i. Det är verklgen sjukt att samhället inte förmår ta hand om de som verkligen behöver det. Samtidigt blev jag, det ska erkännas, lite illa berörd av att han låg där. Han hade en platta öl, flaskor med sprit och en jättestor svart hund. Jag blev kanske mest rädd. Ovve blev också rädd för den okända hunden i trappan. Hunden ville hälsa och följde efter oss, när jag röt åt den att stanna på sin plats vaknade den hemlöse mannen och kallade in hunden -som hette Ludde. Jag tänkte att kanske har han gått när vi kommer tillbaka, men det hade han inte. Jag borde kanske ha stannat och pratat med honom, frågat om de var hungriga. Kanske skulle han vara borta när jag gick till jobbet? Det var han inte, då hade han börjat dagen med att dricka sprit. Vad kan jag göra? Vädret är fruktansvärt och jag klandrar inte mannen för att han skaffat sig tak över huvudet, men samtidigt känns det inte bra att han sitter där i trappan och super med en gigantisk (men förhoppningsvis snäll) hund som sällskap. Usch, det är lätt att glömma bort hur bra man har det och hur skört livet kan vara. Jag hoppas att Ludde och hans husse får sova i en varm säng inatt, SMHI har lovar ännu värre och kallare väder. Ibland undrar jag vad jag gjort för att förtjäna att leva som jag gör. Vad är det som den hemlöse mannen gjort för att förtjäna att leva som han gör. Antagligen är det inte särskilt mycket som skiljer oss åt, missbruk möjligen. Det känns sorgset och tragiskt.