Pain

Julledigheten har verkligen varit precis så fantastisk som jag hade hoppats på. Dagen innan vi åkte hem var dock undantaget. Käre käre far fick under middagen ont i övre delen av magen och eftersom hjärtproblem finns i generna blev vi alla livrädda. Far är inte särskilt förtjust i att bli klemad med men tillslut lyckades vi i alla fall få honom att gå med på att bli körd till akuten och det märktes tydligt att han mådde pyton även om han försökte intala mig och lilla mor om att det kändes bättre. Väl på akuten tyckte också inskrivningssköterskan att läget var akut och trots att många väntade i väntrummet fick pappsen ändå komma in snabbt. En halv timme senare var läkarbesöket klart och vi kunde andas ut. Problemen visade sig sitta i magmunnen och alla hjärtvärden var fina. Men läkaren tyckte att beslutet att åka in akut var helt korrekt eftersom symptomen även kunde ha visat på något mycket mycket allvarligare. Tack snälla för det!

Även om allt slutade lyckligt (nåja pappsens mage fortsatte att vara besvärlig) så hade jag svårt att sova på natten. Rädslan för att problemen skulle ha med hjärtat att göra gjorde att mitt hjärta bokstavligt talat värkte när jag skulle sova. Käre käre far, jag skulle gladeligen köra dig till månen om det behövdes. Att bita ihop och inte visa när man har ont är inte bra, det är en styrka att våga visa att man har ont. Vi är rädda om dig.


Som en parantes till händelserna den dagen så råkade också Mr H och Ovve ut för något samma kväll. Tokiga grannens tokiga setter slet sig och gick till anfall. Både Ovve och mr H blev bitna, men tack och lov gick också det bra. Grannen höll på att fjäska ihjäl sig efteråt, men ska ändå ha en eloge för att han faktiskt ansträngde sig. Settern fick sig också ett par bett, inte av mig dock utan av Terrortaxen som lojalt försvarade Ovve - mycket duktigt. Jag är också mycket stolt över Mr H som redde ut situationen på ett mycket hjältemodigt sätt. Min hjälte!