Halleluljah moment!

Igår var jag, hör och häpna, på klassisk konsert med Göteborgs symfonkiker. Kan väl erkänna direkt att klassisk musik inte direkt varit min kopp te, men jisses vad bra det var! Framförallt de gladare styckena! Kändes som att jag satt och log i två timmar! Så härligt att låta tankarna vandra iväg också, mina tankar landade på dirigenten. Hur katten blir man dirigent!? Dirigenten igår var fantastiskt rolig och hade ett kroppsspråk som fick mig att vilja skratta. Något jag verkligen kände igår var att den klassiska musiken berättar historier - men att jag inte fick veta vad det handlar om. En intressant känsla, men också en aning frustrerande. Jag blev nyfiken. Vad är det för story bakom stycket egentligen? En annan sak jag funderade på var om det var något på gång mellan den kvinnliga och den manliga basfiolspelarna längst ut till höger. Var inte mannen lite tyken mot sin kvinnliga kollega och såg hon inte väldigt sammanbiten och sorgsen ut.

Edit: Det finns utbildning för dirigenter, säger mummelkollegan mittemot.