Tålamod är en dygd

Handlade efter jobbet. Vår lilla närbutik var i princip invaderad av tonåringar. För att vara mer precis - fjortisar. Hela butiken var fylld med ljud, springande fötter, gälla skrik och allmänt flams och trams. Helt plötsligt kände jag mig som en butter & bitter 87-årig pensionär. Jag fick verkligen behärska mig för att inte bli riktigt förbannad. Då, helt plötsligt, fick jag, nåja inte en uppenbarelse direkt, men i alla fall nåt åt det hållet. Det började med att jag buttert tänkte att såndär var minsann inte jag i den åldern. Sen mindes jag en användare vi intervjuat som jobbar mycket nära tonåringar, hennes beskrivning av dem dök plötsligt upp i minnet; Det är inget fel på fjortisarna, det är bara deras hjärnor och kroppar som befinner sig i ett visst moment i utvecklingen. De kan helt enkelt inte rå för att de är som de är. Plötsligt kom jag till insikt. Självklart var jag likadan för dryga 15 år sedan, säkert till och med värre i vissa lägen. Och det bästa av allt. Jag kunde inte rå för det, lika lite som fjortisarna i butiken rår för det.

Sedan traskade jag hemåt med ett leende på läpparna och med en fullproppad kasse som helt plötsligt kändes väldigt lätt. En föredetta fjortis har kommit till insikt.