Stackars moi, eller?

Uppenbarligen är det synd om mig. Jag är född utan snopp. Tydligen är jag fasligt diskriminierad och bör tillsammans med övriga snopplösa samarbeta (gärna i kvinnliga nätverk) för att motverka alla extrema orättvisor som vi samhället som är fullt med mansgrisar som inte gör annat än att karriärplanera, dunka varandra i ryggarna och aktivt arbetar för att osynliggöra halva befolkningen. Jag blir verkligen vansinnig på detta ältande. Visst, jag medger att det förkommer diskriminering och jag vet att andelen höga kvinnliga chefer är omotiverat låg. Men att skylla hela härligheten på den halva av befolkningen som lyckligtvis föddes med balle vägrar jag. Jag vet av egen erfarenhet att kvinnor kan vara riktigt falska och planerande och inte drar sig för att snacka skit om andra för att framhäva sig själva. Jag har också sett exempel på kvinnor som av rädsla av att själva gå miste om eventuella fördelar medvetet kan ljuga och undanhålla fakta för andra - kvinnor. Männen däremot får gärna vara med på ett hörn, allra helst de snygga och duktiga. Vem är det egentligen som skapar orättvisor?

Jag anser helt enkelt att en del av problematiken ligger hos oss kvinnor också. Jag tror helt enkelt inte att det blir bättre av att vi sitter i kvinnliga nätverk och idkar kollektiv självömkan och ställer frågor om hur man ska kunna ta reda på om den blivande chefen är en mansgris, hur man ska bli karriärkvinna i dyr kostym och dessutom hitta en karl som bereder väg för mitt framtida chefande. Jag tycker att varje person, man eller kvinna, har ett individuellt ansvar för sin framtid. Vill man skaffa sig en karriär får man planera, vara aktiv och vara beredd att byta arbetsgivare. Men, av någon anledning tycks det som att många kvinnor tror att bara man grottar ned sig i sin egen självömkan och skyller sina egna misslyckande på några få utvalda karlar och sedan väntar på att samhället förändras så kommer vägen till den åtråvärda chefsposten vara utstakad från födseln. Jag blir tokig på detta.

Jag har uppenbarligen klarat mig från denna hemska diskriminering eftersom jag anser detta men jag har faktiskt (tro det eller ej) förståelse för att man kan bli frustrerad av att bli orättvist behandlad. Men, jag tänker då inte sitta och vänta på att samhället ska revolutioneras av rödstrumpor innan jag gör något. På en genusföreläsning jag hade (det tvivelaktiga - trots en mycket skicklig föreläsare) nöjet att besöka var det en åhörare som tog upp problemet med sådana som mig; kvinnor som vägrar inse att diskrimineringsproblemen finns -kallade hon det. På något sätt kände jag mig träffad eftersom jag ofta är den som suckar högt när jämnställdhetsfrågor kommer på tal. Men, ändå helt fel. Jag vägrar för egen del se det som ett problem. Visst vet jag att det finns "lilla-gumman-män" i olika åldrar, men för egen del tänker jag inte låta mig hindras av dem.

Jag tycker rent av synd om många män som oförtjänt utmålas som något de många gånger inte är. Jag känner långt fler män med normala, sunda värderingar än motsatsen. Blotta tanken på att någon skulle anställa mig bara för att jag har bröst i stället för penis gör mig vansinnig. Jag vill bli anställd för min kompetens och min förmåga att göra ett bra jobb, inget annat. Det är inte synd om mig!