Hjärnvägen

Häromdagen var jag på en riktigt intressant och väldigt bra föreläsare med en kille som varit personlig coach (inom personlig utveckling) lågnt innan ordet coach ens blivit ett buzzword. Killen snackade om hur man var tvungen att ta eget ansvar för att nå lycka och framgång och att man faktiskt kan ta sig dit av egen kraft. Han menade framförallt att det var onödigt att lägga enerigi på saker som man faktiskt inte kan påverka, det enda man kan påverka är faktiskt en själv. Så sant så att man blir tårögd.

Helt o-ödmjukt anser jag faktiskt att jag kommit ganska långt på vägen. Jag har alltid sagt (möjligen skrev jag det i genus-inlägget också) att varje individ har ett personligt ansvar för att ta sig dit man vill. Det går inte att i alla lägen skylla på att man har en kass chef exempelvis. Är chefen kass, så är han, det kan du inte ändra på. Packa ihop dina saker och gå vidare, om du inte verkligen har möjlighet att avsätta honom.

Visst, ibland är det säkert lättare sagt än gjort, men föreläsaren menade också att "Övning ger färdighet". Jag köper det också. Det jag känner att jag skulle vilja ta tag i med mig själv är att jag emellanåt retar upp mig på skitsaker. Att folk kommer sent, Västtrafik, dålig snöröjning, knäppskallar i trafiken, Västtrafik, företaget vi exjobbar på, Västtrafik, grannen med den svarta hunden, köer, Västtrafik... och så vidare. Att reta upp sig tar egentligen alldeles för mycket energi och innerst inne vet jag att jag bara borde släppa det. Ibland är det bara så svårt. Jag började övningen i går morse och retade faktiskt inte upp mig alls på att bussen var sen. Fortsatte under dagen med ett mycket (från min sida) pedagogiskt samtal med vår handledare - där jag inte retade upp mig ens en liten smula. Good Girl.

Fortsättningsvis ska jag verkligen försöka att inte reta upp mig. Jag behöver det!
Föreläsaren? Michael Södermalm.