Om att vara ett barn när man är vuxen

Jag har extremt svårt att förstå varför vissa människor (i detta specifika fallet, en mycket speciell människa i min närhet) som jag egentligen tycker väldigt mycket om, kan ta sig i kragen och bete sig vuxet. Egentligen är det inte min sak. Mr H hanterar saken galant, men jag kan inte låta bli att reta ihjäl mig. Hur svårt kan det vara att ta hänsyn till andra människor, hur svårt kan det vara att planera och vara i tid, hur svårt kan det vara att ta enkla instruktioner, hur svårt kan det vara att skilja mellan väsentligheter och petitesser??? Uppenbarligen helt omöjligt och jag pendlar mellan ilska, uppgivenhet, frustration och medömkan...Men, som jag sa. Jag borde inte bry mig. Jag vill inte bry mig. Men jag gör det ändå. Tyvärr.