Inspiration och eftertanke

Boken med den träffande titeln som jag nämnde i förra blogginlägget är nu utläst. En väldigt intressant och tänkvärd läsning. Marklund och Snickare inleder boken med att berätta för läsaren att Sverige inte alls är jämnställt och att de som hävdar att så är fallet, har fel. Författarna menar också att de som anser att vi har ett jämnställt sammhälle i allmänhet är män och unga kvinnor (!).

Jag var tvungen att läsa om påståendet två gånger. Sedan blev jag provocerad. Jag känner mig minsann inte utsatt för någon könsdiskriminering. Jag tycker att jag faktiskt är ganska bra på att spela på grabbarnas plahalva och jag säger alltid ifrån direkt om det är nåt som gör mig förbannad. Jag och några vänner till mig har flera gånger diskuterat dethär med diskriminering och konstaterat att allt tjat om det i massmedia från feminister och annat måste vara överdrivet. Vi har ju minsann inte sett några orättvisor. Men. Naturligtvis kände jag mig också plötsligt väldigt träffad. Självklart är jag en sådan ung kvinna som Marklund och Snickare menar. Helt plötsligt började jag fundera om inte jag börjat förändras lite i samspel med de klassiska könsrollerna. Mr H har precis blivit erbjuden ett chefsjobb och jag sitter här och oroar mig för att inte få nåt jobb överhuvudtaget. Senast idag (jepp, idag) tänkte jag att om jag inte får nåt jobb direkt, så kan vi ju alltid skaffa barn...

Det var då själva fan. Jag ska ha ett jobb. Jag ska skaffa mig en karriär. Jag har hittat min nisch nu, jag har en utbildning med en inriktning som jag verkligen brinner för -och- jag är helt övertygad om att jag kommer att göra ett skitbra jobb! Desstutom har jag en helt fantastisk äkta hälft som jag vet kommer ta minst hälften av föräldraledigheten den dag det blir dags (om det nu blir dags). Ingen kommer att kunna säga till mig att jag inte kan få ett bra jobb bara för att jag kanske-eventuellt-antagligen kommer att få barn. Klart som fan jag kan det! Vad flög det i mig tidigare idag egentligen?!?

Så, för att komma till sak. Boken var bra! Den gav mig en mycket viktig tankeställare och jag tror faktiskt att jag kommer läsa den igen när jag börjat jobba. Jag kommer också tvinga Mr H att läsa den. Han har trots allt en hel del kvinnliga kollegor och om han nu ska ta ett steg uppåt på karriärsstegen tror jag att han måste tänka lite extra på att inte fastna i herrbastugemenskapen.

Det finns en särskild plats i helvetet...

...för kvinnor som inte hjälper varandra. Det är titeln på en bok av Liza Marklund och Lotta Snickare som jag visserligen inte läst ut ännu, men som jag i alla fall nu har fått i min ägo. Titeln på boken, som förövrigt är ett citat av Madeleine Albright, är fullständigt fantastisk! Det är så sant! I min klass finns ett flertal personer som skulle må bra av att fundera lite över just det citatet. Det är fullständigt tragiskt att våra klasskamrater av hankön kan hjälpa och pusha varandra, medan många tjejer verkar se det som sin enda chans att komma någonstans genom att baktala och undanhålla information för de andra. Lyckligtvis är varken jag eller mina närmsta vänner av den typen. Vi stöttar, uppmuntrar och hjälper varandra (och andra) så gott det går (ok, självklart skvallras det endel också) i förhoppningen att nån gång kanske få hjälp när vi själva behöver det. Kanske får vi det, kanske inte. För mig handlar det om inspriration! Jag vill att det ska gå bra för mina vänner (och naturligtvis för mig också), jag blir sporrad och uppmuntrad av att andra lyckas. Precis nyss landade en vän ett kanonjobb. Jag har följt hela anställningsprocessen som på nålar och är enormt glad - och imponerad av att hon fixade det! Så inspirerande och kul!

Förhoppningsvis rostas de stackare som inte kommer till insikt. Långsamt.

Tålamod är en dygd

Handlade efter jobbet. Vår lilla närbutik var i princip invaderad av tonåringar. För att vara mer precis - fjortisar. Hela butiken var fylld med ljud, springande fötter, gälla skrik och allmänt flams och trams. Helt plötsligt kände jag mig som en butter & bitter 87-årig pensionär. Jag fick verkligen behärska mig för att inte bli riktigt förbannad. Då, helt plötsligt, fick jag, nåja inte en uppenbarelse direkt, men i alla fall nåt åt det hållet. Det började med att jag buttert tänkte att såndär var minsann inte jag i den åldern. Sen mindes jag en användare vi intervjuat som jobbar mycket nära tonåringar, hennes beskrivning av dem dök plötsligt upp i minnet; Det är inget fel på fjortisarna, det är bara deras hjärnor och kroppar som befinner sig i ett visst moment i utvecklingen. De kan helt enkelt inte rå för att de är som de är. Plötsligt kom jag till insikt. Självklart var jag likadan för dryga 15 år sedan, säkert till och med värre i vissa lägen. Och det bästa av allt. Jag kunde inte rå för det, lika lite som fjortisarna i butiken rår för det.

Sedan traskade jag hemåt med ett leende på läpparna och med en fullproppad kasse som helt plötsligt kändes väldigt lätt. En föredetta fjortis har kommit till insikt.

Post mortum

Prefixet Post- har betydelsen efter. Helt plötsligt förstår jag varför Posten heter just Posten. Anledningen är helt enkelt att leveranserna inte kan förväntas komma i tid, de kommer efter.

Tärningen är tvättad

Skrivtorka ett par dagar, men nu är jag tillbaka igen. Extraknäcket är numera avvecklat, ska jobba året ut bara. Denna veckan rusar i raketfart. Har fått mycket gjort och idag har vi frotterat oss bland läkare, säljare, vårdpersonal och annat löst folk på läkarstämman. Testade den grymmaste massagefåtöljen också. Riktigt nice. Undrar vad en sådan kostar.

En annan betraktelse; Är de ingen som talar om för blivande busschaufförer hos Västtrafik att om bussen är proppfull kan man inte köra som en bil(buss!) tjuv. Tvärnitar man när människor står upp så kommer folk att skada sig och bli arga. Hur svårt kan det bli. Häromdagen åkte jag med en chaufför som på en mycket kort sträcka (tre hållplatser) lyckades få människor att falla/snubbla/tappa balansen/bli förbannade fyra ggr. Otroligt.

Dilemmat

Jag har ett dilemma. Lusten att jobba kvar på extraknäcket är nere på noll, den enda vettiga arbetskamraten med samma arbetstider som mig har slutat. Kvar är jag med ett stycke självgod mansgris och ett stycke förväxt, mycket snäll, men ack så trög, femåring. Båda med mycket bruna näsor. Det går mig på nerverna och tyvärr känns det inte som att mina kollegor lockar fram mina bästa sidor. Dock får jag öva mig på självbehärskning och tålamod, alltid nåt. Själva dilemmat är pengar. Extrajobbet ger i runda slängar 3k extra i månaden. Inte så mycket med andra ord och jag skulle klara mig utan dem. Men, å andra sidan är det skönt att ha pengar som man kan okynnesshoppa för. I morgon jobbar chefen, skulle bahöva ta ett snack. Får se hur det slutar.

Mörker

Jag och min partner in crime på exjobbet diskuterade mörker igår. Vi enades om att anledningen till att det är så mörkt om vintrarna är att man ska slippa se varandra. Alla är bleka, glåmiga och ser allmänt vinterrisiga ut. Det känns rätt genomtänkt att det är kolsvart på vintern och ljust nästan dygnet runt på sommaren när alla är fräscha och solbrända. Smart.

Talk to me!

Inte särskilt produktiv dag på jobbet idag, men desto mer har vi diskuterat. Och diskuterat och diskuterat och argumenterat och debatterat. Jag älskar det! Det ger mig massor att diskutera olika saker, även om debatten ibland kan bli högljudd. Att dels argumentera och försvara sin sak och dels att lyssna, tänka över och ta in det den man argumentrar med säger är extremt lärorikt!

I övrigt fick vi ett hemligt budskap idag på jobbet.

Idioten

Ingen blir väl direkt förvånad över konstaterandet att den siste idioten ännu inte är född, allra minst jag. Idag fick jag det också bekräftat. Som jag skrivit tidigare så blir jag rent vansinnig på göteborgarnas förmåga att alltid knô sig in på spårvagnen innan alla stigit av. Idag råkade jag ut för samma sak, fast tvärtom.

När spårvagnen äntligen kom stod jag (som man alltid gör av någon outgrundlig anledning) inte och väntade nära någon av dörrarna. Därför fick jag, när spårvagnen stannat, gå några meter till närmsta dörr. Dörrarna på nämnda spårvagn var av den äldre typen; Dubbeldörrar som man får lov att dra upp. När jag kom fram till dörrarna var de fortfarande stängda (alltså ingen var på väg ut). Jag drog upp dörren och klev upp för trappan - och då, först då - bestämde sig damen/tanten/kvinnan/kärringen som stått vid utrymmet för barnvagnarna (alltså mittemot dörrarna) för att det var dags för att stiga av. Att jag befann mig halvägs upp för trappan verkade hon inte ens notera och att ingen över huvudtaget använde den andra dubbeldörren verkade hon inte lagt märke till heller. Istället sänkte hon huvudet och spatserade rätt in i mig. Vrång som jag är så stod jag kvar varpå damen/tanten/kvinnan/kärringen blir smått desperat och förbannad för att jag inte plötsligt går upp i rök. Hon utbrister "men! kan du inte låta folk stiga av innan du kliver på" i extremt argsint tonläge.

Vad svarar man på det? "Å, ursäkta damen att jag inte väntade tills vagnen nästan skulle gå igen innan jag klev på. Jag tänkte faktiskt inte på att någon skulle vilja kliva av när vagnen stått stilla en längre stund, speciellt eftersom ingen rört sig då jag öppnade dörren heller." Jag blir så trött. Hoppas att hon bara hade en dålig dag eller temporära humörsvängningar. Kan också tillägga att nämnda dam/kvinna/kärring inte på något sätt var förhindrad av ålder eller handikapp och av den anledningen hade skäl till att ta extremt god tid på sig att (bokstavligt talat) få ändan ur vagnen. Mitt kortfattade svar var bara att lite uppgivet utbrista "Men, herregud, slappna av").

Och, som att inte detta skulle vara nog så är nämnda dam/kvinna/kärring klädd i - tadaaa - Västtrafikuniform! Alltså, detta bekräftar ytterligare misstankarna om att (en stor del av) västtrafiks personal är extremt inkompetenta, socialt missanpassade och allmänt korkade. Dessutom besitter de en enorm känsla för begreppet Kunden har aldrig rätt.

Har en hel trave med exempel på när jag blivit uselt behandlad av Västtrafiks personal, spar dem tills jag har brist på annat att skriva om dock. Helt osökt för det mina tankar till "Vasttragik".

Dagen då jag nästan dog, men som jag återhämtade mig!

Före sommaren var jag faktiskt riktigt vältränad och hade riktigt bra kondition. Sommaren och hösten har dock på något underligt sätt förvandlat mig till en soffpotatis. Den träningslust som jag alltid, alltid, alltid kännt förut har praktiskt taget varit som bortblåst och det som istället infunnit sig har varit en molande känsla av dåligt samvete. Mr H, som fått problem med ryggen, har dock tvingat igång sig själv med träningen och har tjatat lite på mig, hittils utan framgång dock. Tills idag. Idag övertalades jag, måhända med hjälp av mitt dåliga samvete, att följa med. Det blev spinning. Helt sjukt jobbigt. Men, mot alla odds överlevde jag. Svimmade inte ens. Nu gäller det bara att hålla ångan uppe. Upptäckte under passet hur mycket jag saknar step-up-passen, måste undersöka när det går nåt sådant som passar ihop med mitt schema.

Hemkommen från träningen väntade ett mycket trevligt mail i inkorgen. Mycket trevligt.

Användarmötet gick bra idag. Damerna verkar anse sig mer bekanta med oss nu, så det blev en hel del intressanta diskussioner. Tyvärr svävade diskussionen iväg åt fel håll ibland bara. Men det gjorde trots allt inte så mycket, vi fick bra input och mycket att tänka på. Information som vi aldrig kommit fram till på egen hand. Problemet just nu är att vi verkligen behöver banka in informationen om att användarna är viktiga i huvudet på Hans Majestät VDn. Han verkar ärligt talat inte ens försöka förstå, rätt tröttsamt faktiskt.

Flow

Hittade ännu ett intressant företag ikväll. Ett konsultbolag med målsättning och ledord som matchar mig perfekt! Det verkar som att Göteborg inte är riktigt rätt område för "mitt" ämne dock, de flesta jobben som finns utannonserade finns i Stockholmstrakten (och ett några i Skåne). Det löser sig - sa hon som sket i vasken.

Varför skriva?

Varför började jag blogga egentligen? Faktum är att jag känner att jag inte vet det själv. Mr H vet att jag skriver men jag har inte gett honom möjligheten att läsa. Än. Saken är den att om han verkligen skulle vilja läsa så är det ju knappast några större problem för honom att hitta hit. Svarta Barbara har han tillgång till i princip närsomhelst och det är inte svårt att följa mina spår hit. I går kväll frågade han varför jag skriver, om det var som en slags dagbok. Jag svarade först att det inte är en sådan, men vid närmare eftertanke är det nog det. Men... jag skriver ju inte för att läsa själv. Jag skriver för någon, vem som helst. Det jag själv får ut av bloggandet är att jag slipper släpa runt på alla funderingar och irritationsmoment, jag skriver helt enkelt ned dem här och sen - poff- så slipper jag tänka på dem längre. Kan nog kalla det ett slags självterapi.

Har stressat en hel del idag. Mycket att fixa till morgondagens prototyputvärdering med användare. Ska bli intressant att se vad vi får för kommentarer. Det känns som att vi har mycket kvar att fundera på. Kommer nog inte kunna släppa just de tankarna ikväll trots att jag skrivit om dem här.

Idag har Mr H tillrett en middag bestående av färskpasta med marulk i stark tomatsås, luktar rent gudomligt och nu är det matdags. Salta katten till dessert. Kanske, om samvetet tillåter.

Så skapas en polisserie

1. Tag 4-6 delar snygga skådespelare. Två av dem (helst en manlig och en kvinnlig) kommer att vara överordnade, en av dem bör också antingen vara lite hemlig eller ha personliga problem på något sätt. De övriga blir smarta sidekicks, gärna med übernaturliga intuitiva kunskaper i något ämne. Det bör också finnas minst en rättsläkare med speciellt säregen personlighet.
2. Addera åttahundra doser av smarta gadgets som kan kopplas till dator och på ett magiskt sätt inom en halv sekund kan generera listor på alla möjliga misstänkta, kemiskt innehåll på molekylnivå och dessutom hela alltet i magnifika 3d-biler som med fördel kan visas på transparanta skärmar. Dessutom har datorn kontakt med alla andra datorer i hela världen och svar från kriminalregister över hela världen fås momentant.
   
3. Belysningen är viktig, lägg därför till mängder av olika lampor med neonfärgad belysning.
   
4. Handlingen är den enklaste delen, tag en samling goda vänner, två block med post-its och minst 4 bibar med rödvin. Sätt igång och skapa olika mordhistorier, ju bisarrare desto bättre. Mördaren ska introduceras tidigt men det får absolut inte kännas uppenbart att det är just mördaren (eller ska det det??!). Den som skapar den galnaste mordgåtan vinner en kebabrulle mot baksmällan.
   
5. Placera handlingen i en stad, antingen i staterna eller med fördel i även Danmark för att ligga rätt i tiden.
   
6. Sälj hela klabbet till någon av sveriges kommersiella tv-kanaler. Till en början får du kanske räkna med viss OB-sändningstid, men ge inte upp. Snart kommer framgången.

Har jag satsat på fel karriär månne?

Mr Handyman

Jag har tur (eller är det skicklighet?). Jag har en egen Mr Handyman. Ändå hör jag väl i och för sig till den del av den kvinnliga befolkningen som faktiskt är fullt kapabel att både kakla om badrummet, kränga reservdelar och, i alla fall, byta ut vissa delar på bilen.

Har sökt två jobb till nu. Känns bra. Stabilt, ska bli intressant att se om det kan ge nåt, ska ringa och be om lite information också. Känner mig inne i ett flow nu.

Det finns inget dåligt väder...

...bara dåliga kläder, eller hur var det nu? Jag har i alla fall frysit som naken inuit trots tjocktröja, skinnhandskar och vinterjacka. Men, det var ändå skönt att ta en lång promenad med Ovve efter jobbet trots vinden och spöregnet. Belöningen kom när jag kom hem, Mr H hade lagat en superb middag bestående av kycklingfiléer och ris med apelsin, rödlök och peppar.

Har varit mycket ambitiös idag, skrivit rapport så att det står härliga till. Sidorna hopar sig och jag kommer bara på fler och fler vinklingar att skriva om. Kul är det också! Känns mycket bra när inspirationen är på topp. Ska ägna resten av kvällen åt att söka jobb. Medger att det fortfarande känns lite ångestladdat, men det är bara att ta tjuren vid hornen! Det är klart nån vill anställa mig, jag är ju grym!

Ledighet!

Helt underbart att vara helt ledig en helg, utan att vi haft några aktiviteter inbokade. Har hunnit med mycket idag ändå, men känner mig ändå relativt utvilad. Fötterna är väl tyvärr enda som inte är på topp idag, att dansa massa timmar i högklackat gör inga tår glada. Afterworken igår blev kalasbra, kvällen avlutades med en delikat Whopper Pepper som fick mig att slippa bakruset idag. Hur gött som helst.

Reflektion och uppmaning från igårkväll: Se upp för vidriga svarttaxichaufförer! Värre as finns knappt!

Afterwork!

Har varit riktig fredagsstämning idag! Först plockmat (i och för sig rester från gårdagens mingel, men ändå) på frukostfikat, sen äta-ute-lunch, sen avslappnad eftermiddag med tidig hemgång, promenad med Ovve och nu påklädning inför afterwork. Kommer att bli ett stort gäng, först Vasastan och sen Tranquilo vad det verkar. Får se hur länge tanten orkar. Känner mig i alla fall på hugget, tråkigt bara att Mr H inte var så sugen, men då kanske man kan få taxi hem?

Spännande väntan

Nu har jag skickat iväg en spontanansökan. Väntar med spänning på ett eventuellt svar. Hoppashoppashoppas att jag i alla fall får ett svar, vilket som helst, positivt vore trevligast dock.

Halleluljah moment!

Igår var jag, hör och häpna, på klassisk konsert med Göteborgs symfonkiker. Kan väl erkänna direkt att klassisk musik inte direkt varit min kopp te, men jisses vad bra det var! Framförallt de gladare styckena! Kändes som att jag satt och log i två timmar! Så härligt att låta tankarna vandra iväg också, mina tankar landade på dirigenten. Hur katten blir man dirigent!? Dirigenten igår var fantastiskt rolig och hade ett kroppsspråk som fick mig att vilja skratta. Något jag verkligen kände igår var att den klassiska musiken berättar historier - men att jag inte fick veta vad det handlar om. En intressant känsla, men också en aning frustrerande. Jag blev nyfiken. Vad är det för story bakom stycket egentligen? En annan sak jag funderade på var om det var något på gång mellan den kvinnliga och den manliga basfiolspelarna längst ut till höger. Var inte mannen lite tyken mot sin kvinnliga kollega och såg hon inte väldigt sammanbiten och sorgsen ut.

Edit: Det finns utbildning för dirigenter, säger mummelkollegan mittemot.

Ge mig ett jobb inom usability!

Jag vill ha ett jobb! Det ligger just nu överst på min önskelista, före hus och annat gullinuttigt. Jag vill jobba med något som kan utveckla mig inom användbarhetsområdet. Jag brinner verkligen för ämnet och tycker att behovet är stort, så stort! Frågan är bara vem som vill anställa mig som (snart) nyutexaminerad? Jag har ju inte så mycket praktisk erfarenhet av ämnet annat än de erfarenheter jag dragit som användare och erfarenheterna jag samlar på mig nu under exjobbet. Men jag vill verkligen detta! Borde inte engagemang och intresse också vara viktigt?

Vad ska jag jobba på för slags företag då? Har tänkt mycket på det faktiskt, vet inte om jag okmmit fram till något riktigt än dock.

Stort företag:

• Fördelarna med ett stort företag är att det ger en trygghet och (ofta) en möjlighet att prova på flera olika arbetsuppgifter. Jag tror också att ett större företag har en större möjlighet att låta mig anpassa mina arbetsuppgifter efter vilket läge i livet jag befinner mig.
  
• Nackdelarna med större företag gissar jag är att stora företag ofta är stela organisationer. Att påverka kan vara svårt och framförallt ta lång tid.
  

Litet företag:

• Fördelarna med ett litet företag är att man befinner sig nära de som "har makten" och att man därför har lättare att påverka.
• En annan fördel är att det finns några mindre företag som verkligen satsar på användbarhet.
• Nackdelarna tänker jag mig är att ett mindre företag kanske inte har samma förutsättningar att anpassa mina arbetsuppgifter efter mig som person.
  

En annan aspekt att tänka på är om jag vill arbeta som anställd eller konsult. Att jobba konsultbasis kan ge många nya kontakter, men det kan också bli osammanhängande och kännas osäkert (gissar jag), dessutom är jag inte speciellt sugen på att skaffa mig ett fett övertidskonto och jag tänker mig att risken för detta är något högre i konsultbolagen.

I dagsläget har jag hittat några företag jag vill jobba på:

• Volvo IT - stort företag, men möjlighet att jobba med annorlunda gränssnitt (i fordon exempelvis). Verkar dessutom ha en sund personalpolicy.
  
• Inuse - vet inte mer om företaget än vad som står på hemsidan, men det känns så rätt! Överväger att skicka en spontanansökan. Läser också bloggen Inuseful.se så gott som varje dag.
  
• SonyEricsson - coolt företag som satsar mycket på användbarhet och kreativitet. Enda nackdelen är att de jobb jag sett hittills varit i Lund.
  
• Caran - produktutveckling, skulle vara roligt att se om det går att bidra med några användbarhetskunskaper där. Verkar vara ett coolt företag.
  

Kommer säkert på flera, får räcka för tillfället nu dock.

Hus

Och för övrigt var gårdagens avsnitt av House en stor besvikelse. Verkligen värdelöst.

Nä, Nä, Nhenna...

Fuck, ok, jag kollar på TopModel - och gillar det. Jag följer plikttroget serien i tv3 varje onsdag klockan 21. Jag går inte händelserna i förväg genom att googla strategiskt för att ta reda på vem som vann. Men... idag åkte den enda vackra tjejen ut. Så trist att klassisk skönhet inte premieras, istället måste modellerna sticka ut (too much) på det ena eller andra sättet. Vem ska jag nu heja på? Tror att min röst landar på tjejen med gluggen. Eller långa Sarah. De andra då? Tjejen som fick nya tänder; Ok, fina bilder men trist. Fu(g)ronda; NEJ! Jade; Snälla nån, hon gör ju bra tv, men hennes anti-ödmjukhet är verkligen patetisk.

Jag måste skaffa mig en hobby eller nåt. TopModel? Vad håller jag på med?!? Suck.

Näsplastik

What's up med näsplastik alltså. Idag såg jag en tjej med extremt misslyckad näsa. Riktigt, riktigt, riktigt ful (och uppenbart inte original). Jag tycker inte att det gör något när näsor är sneda, stora, breda eller på annat sätt avvikande från "de gällande skönhetsidealen". Det skulle ju se helt galet om alla gick runt och hade likadana näsor. En vän till mig berättade att det i hennes hemland är mycket vanligt att kvinnor opererar näsan. När man bär slöja visas ju inte så mycket annat av ansiktet, så att ansiktsingrepp och näsplastik i synnerhet är vanligt. Jag tycker att det är synd (och det tycker för övrigt min vän också)! Nu är ju inte jag ägare till nån särdeles stor eller sned näsa heller, min näsa är långt ifrån "perfekt", men den är ändå en del av mig. Kom igen - behåll era näsor, ni är vackra som ni är!

Idag är humöret bättre för övrigt. Tur att Mr H är förstående och ser rationellt på saker och ting. Han föreslog en restresa, mycket lockande men tyvärr räcker varken tid eller pengar till det just nu. Men snart är det jul, då får man åka hem till byn och umgås med familjen/familjerna och bara vara ledig. Underbart.

Fan fan fan fan...

Riktigt uselt humör idag. Jag är grälsjuk, långsint, egoistisk och omogen. Fan också. Varför har man sådana dagar ibland (alldeles för ofta). Grejen är att det inte ens känns som att vill försöka ibland. Skit. Sovit dåligt har jag också gjort - OCH ont i magen. Helvete.

Har i alla fall varit på exjobbsredovisning och minglat lite. Det var intressant!

Nu: Tillbaka till självömkan.

You are so worth it baby!

Ännu en dag på jobbet avklarad. Puh. Nu är det två sköna veckor tills det är dags att återvända till dårhuset. Mr H har dagen till ära på sig den senaste blodgivartröjan (visserligen av sedvanlig usel passform) med texten You are so worth it baby! I like. Den passar honom, och mig. Hehe.

För övrigt kan jag meddela att grönt lime-te med akaciahonung smakar förträffligt.

Satansverserna

Fy fasen vad jag är trött på mitt extraknäck. Jag spyr verkligen på vissa andra anställda. Nu kommer läget dessutom förvärras eftersom den enda vettiga personen ska vara tjänstledig i fyra månader och ersättaren för honom är en fjortis med tonårsångest som lyser ur porerna. Dessutom kan hon inget, alls, enda meriten är väl släktskapet med chefen.

Har ominstallerat Svarta Barbara nu, fungerar ok, men jag är lite nyfiken på vad begreppet helpdesk innebär. Är det meningen att jag ska "helpa" de som sitter bakom "desken"?! Hur inkompetent får man vara. Alternativt kan de bara Linux, Unix och annan nördmat.

Att äta eller inte äta?

Det skulle vara så skönt om det fanns ett piller man kunde ta ett par gånger om dagen istället för att äta! Visst, det det är gott med mat ibland och Mr H är en mycket bra kock. Men i största allmänhet skulle jag gärna slippa äta och framförallt slippa vara hungrig.

Är datorlös det näsmsta dygnet, Svarta Barbara är på en organiserad diskrensning och jag hoppas verkligen att hon fungerar som hon ska när jag får tillbaka henne imorrn. Tom. Förhoppningsvis har jag kommit ihåg att ta backuper på allt nödvändigt också.

Fick ett brev på posten idag, det var adresserat till Fru H och bara det fick mig att känna mig mycket, mycket lycklig!

Som en makrill i en konservburk

Galet trångt på bussarna i morse (igen!), hysterin när det gäller att klämma sig på (och av) är nästan komisk. Det går verkligen se hur många stackars svenskar lider av att andra kommer för nära och tränger in i den privata sfären. Busschaufförerna måste ropa i högtalarna att folk faktiskt måste klämma ihop sig och lämna dörrarna fria. Annat var det i Italien när vi var där, då halkade folk in i trängseln på bussarna trots att det såg ut (och kändes) som att inte en enda till skulle få plats. De gjorde det dessutom utan minsta ansträngning och utan att visa minsta tecken på obehag. Lustigt fenomen det där, med personlig integritet. Jag är likadan, typisk svensk alltså, jag hatar att behöva ha någons morgonandedräkt i nacken och någon som kliver mig på tårna ideligen. Bussar är ett gissel. Speciellt i kombination med mitt ljuva morgonhumör.

Alter ego

Minsann, har jag inte hittat mitt alter ego! Dr House ÄR verkligen mitt andra jag! Han är helt underbar; Sarkastisk, ironisk och spydig som bara jag kan vara när jag är på rätt humör. Det grämer mig lite att jag missat de första avsnitten bara.

Bilden hämtad från: www.fox.com/house

Dagen har varit bra annars. Fått mycket gjort, arbetet flyter på och vi har intressanta diskussioner även om det händer rätt ofta att vi inte är överens. Jag har börjat uppskatta våra diskussioner, vi triggar varandra på ett sätt som gör att man verkligen måste hitta stöd för sina argument. Väldigt lärorikt. Dessutom är det bra övning för mitt tålamod. Idag känns det som att våra olikheter är en verklig tillgång i projektet.

Tvkväll nu. The Closer följt av Top Model (som jag inte kan låta bli att följa). Det enda som saknas är den underbare Mr H som äter affärsmiddag med ett gäng finnar finländare. Med honom som kramkudde hade kvällen varit perfekt. Eller, tv-tittande kanske inte är den roligaste avslutningen på en dag, men idag är det precis lagom.

Inkompetenta människor

Dagens veckans månadens mest irriterande:

• Som rubriken antyder, inkompetenta människor. Personer som inte är kapabla att utföra det arbete som förväntas av dem. Och då talar jag inte om högt ställda förväntningar, snarare tvärtom. Personer som borde skämmas. Ok, alla kan göra fel, men när antalet fel vida överstiger de få antal rätt som görs är måttet, åtminstone för min del, rågat!
• Hypokondriker. Personer som analyserar, googlar, känner efter och självdiagnostiserar och som efter att läkare förklarat att de inte är sjuka ändå fortsätter leta efter möjliga sjukdomar. Tror man att man hela tiden är sjuk så blir man också till slut sjuk, i huvudet.
  

Lycka!

Vissa dagar är bara helt underbara! Trots att min partner in crime på jobbet blev förhindrad att komma idag har jag haft en förträfflig dag! Har varit rasande produktiv, skrivit, skissat och läst om vart annat. Dessutom har jag hittat en potentiell arbetsgivare. Precis rätt företag för mig, kvarstår att övertala dem om att det är just mig de vill ha - hoppas att mitt brinnande intresse för användbarhet tar mig dit. Jag vill, jag vill, jag vill. Verkligen, jättejättejättemycket.

I morgon ska jag träffa min mentor. Ska bli kanon, har en del funderingar.

Svett

Trångt på bussarna i morse, båda två. Och som lök på laxen var det nån som slarvat med deon/duschen/hygienen i största allmänhet. Jag skiter i att vissa människor svettas mer än andra -jag är också en svettis- men allvarligt, använd deo, eller absolut torr, eller nåt annat. Mysfaktorn på en fullpackad buss, när det sticker i ögonen av gammal intorkad svettlukt, är noll.

Shoppingsugen är jag också, men saldot på kontot hävdar att det är bäst att låta bli. Den enda shoppingen de närmsta månaderna blir väl julklappar. I år känner jag mig totalt oinspirerad, har inga som helst idéer om vad jag ska köpa till nån. Mr H, har jag förstås hittat nåt åt, men tyvärr är den kalasfina väskan alldeles för dyr. Satan.

Överlevde

Jo då, jag lyckades överleva kvällen igår. Förträfflig mat och sällskapet var det (trots mina farhågor) inte heller nåt fel på. Det enda felet var nog jag själv. Var tyvärr inte på humör, men jag tror att de andra fick en toppenkväll i alla fall. Jag vaknade tidigt, utvilad och utan baksmälla vilket kändes som en riktigt högvinst.

Idag har vi bowlat med svägerskan och hennes sambo. Det var nice, men jag var kass som vanligt. Förvånande nog var Mr H också kass, nästan kassare än mig faktiskt. Jag är chockad.

Vinterväder!

Härligt, underbart, friskt och kallt vinterväder! Solen skiner, det är inte slask på gatorna, snön (den lilla som finna) knarrar under fötterna och det blåser inte alls. Precis så här vill jag att vintern ska fortsätta. Inget slask, inga plusgrader, inget regn, precis som när man var liten.

Jag behöver en mössa också. Den gamla alpackamössan hänger fortfarande med, men den passar nog bäst på promenaderna med Ovve. Basker är inget alternativ. Det är alldeles för inne för mig, är inte tillräkligt cool (hahaha) för att köpa den trenden (än). Basker är och förblir förknippat med farmors byfåneklädstil.

Tjejmiddag i kväll. Kan bli kul. Kanske. Det kan också bli en orgie i insmickrade kommentarer om varandras kläder, smink, bostad, etc, etc. Är ärligt talat inte alls sugen. Skulle hellre stanna hemma. Känner mig som en ulv i fårakläder i sällskapet. Står bara inte ut med att det snackas skit om allt och alla när man pratar med personerna i fråga en och en. Sen när alla är tillsammans skapas en fasad av "åååå vad vi är nära vänner som tycker jättemycket om varandra". Patetiskt. Och mest patetisk av alla är jag eftersom jag faktiskt tänker gå dit och umgås ändå. Jag är en hycklare. Fast det finns förstås personer i sällskapet som jag gillar också. Men, men, snart sprids vi alla åt olika håll och de personer som är äkta och ärliga kommer jag att hålla kontakten med. De andra? Well, jag önskar dem ett uppriktigt lycka till i livet och hoppas att jag slipper träffa dem igen!

Pms-varning på detta inlägg? Sannolikt.

PMS

Jag är en pms-häxa, det är bara att konstatera. Såhär när de värsta humörsvängningarna lagt sig går det ju att skratta åt eländet, men allvarligt talat, är inte hormoner vänligt knepiga. Två dagar (plus/minus nån extra kanske) pendlar mitt humör från att vara i högsta grad aggressivt till att vara sogset och deprimerat. De sistnämnda humörtillständen brukar i och för sig bara hålla i sig en halv dag eller så men jobbigt är det. Fast mest synd är det förstås om Mr H. Har köpt en present åt honom idag, choklad med champangesmak och en burk akaciahonung, det kan han gott behöva, som står ut med mig. Min kärlek.

Att återvända (Volver)

Underbar, underbar, underbar film av Pedro Almodavar! Sorgsen och vacker med stort hjärta och varm humor! Se den! Snarast!