Gynekologen from hell

Jag tycker egentligen inte att gyn-besök är så vidriga som man skulle kunna tro. Eller, missförstå mig rätt, jag har vant mig. Jag har slutat tycka att det är jobbigt, bekvämt kommer det aldrig någonsin bli, det är bara att acceptera. Jag tycker att det borde vara mer pinsamt för de som faktiskt gjort ett val i att glo på muttor hela dagarna. Har enklare för att förstå barnmoskor på något sätt. De får ju liksom se lite annat också, barns utveckling och allt det där.

I alla fall. Jag har sprungit på gyn alldeles för ofta det senaste året. Först var det en krånglande p-stav (go to hell hormoner!) och sen utredningar om cellförändringar i vänstervarv, med operation och hela klabbet. Hur som helst verkar det vara lugnt nu men jag måste ju dit och slå mig ned i Stolen titt som tätt ändå. Till saken då. Min gynekolog är av typen om har en bekymmersrynka permanent placerad mellan ögonen och som med närapå barnslig röst undrar i tid och otid om jag har några frågor eller om jag känner mig orolig. Saken är den att cellförändringarna inte gjorde mig särskilt orolig, jag känner flera som också haft det och dessutom blir man påläst ganska fort eftersom det finns mycket att läsa om det. Problemet är att när nån ideligen frågar om jag känner mig orolig eller har några frågor kan jag inte låta bli att undra om jag borde det? Borde jag vara orolig? Borde jag ställa frågor? Nej, jag är helt enkelt inte typen som hetsar upp mig i onödan. Men tänk om jag vore det? Jag tror verkligen att min gynekologs pedagogik kan vara skadlig för personer som är rädda och oroliga av naturen. Kan inte låta bli att tycka att man som gynekolog borde ha lite känsla för hur olika människor kan hantera olika situationer...

Kanske är jag bara bitter för att jag egentligen faktiskt blev en smula skraj när jag faktiskt behövde operation och att jag efteråt fick besked om att de inte hittat några tecken på cellförändringar. Alls. Hur som helst, även om jag inte gillar denna specifika gynekolog är jag ändå glad att de finns (och att de valt sitt yrke!) så att de faktiskt kan hitta (och behandla) cancer i ett tidigt stadium.

Frustration i kubik

Vi skriver exjobbsrapport. Skrivandet går bra, men vi har ett problem. En del av vårt arbete har varit att undersöka eventuella användbarhetsproblem i en produkt och orsaken till dessa. Det som är frustrerande är dels att vår handledare på företaget tar all kritik personligt och dels att hon angripit oss personligen och ifrågasatt vår kompetens inom området. Jag blir så trött...

Tips från coachen

Vad har helgen lärt mig: Att gå på krogen och bjuda in slumpmässiga italienare till fest (och dessutom lämna adressen) ger obönhörligen svår ågren. Gör inte om det igen.

Galen helg

Det har varit kalas i dagarna tre och idag är jag trött, så trött. Man tackar. I alla fall har det varit riktigt riktigt skoj. Mr H gjorde smaskiga tapasrätter, vännerna kom, festade, dansade vilt och stannade länge. Men, vi har sjuuukt mycket disk. Diskmaskin är guds gåva till mänskligheten. Idag ska jag gå och sova tidigt, helst före nio.

Och - sist men inte minst: Tack för presenterna! Hur perfekta som helst! TACK!

Andas ut

Jag tackade nej. Jag är 100% säker på att det var rätt beslut. Nya tag framåt nu!

Om ett par timmar kommer vännen Sivan, vi ska leka i flera dagar. Exakt det behöver jag nu! Hipp hipp hurra!!!

Extrem vånda i mitt sinne!

Nu är det vånda big time här. Inte bara för att trettioårsdagen (varför ekar "trettioåriga kriget" i mitt huvud?) närmar sig med stormsteg. Idag fick jag ett jobberbjudande. Med mycket goda möjligheter att ta sig uppåt. Problemet: De vill att jag börjar på MÅNDAG! Käns genomruttet eftersom det skulle innebära att jag sviker min exjobbspartner då rapporten inte är klar. Lösningen skulle vara att jag i princip jobbar dygnet runt i typ en månad för att få ihop det. Suck. Jag har i alla fall bestämt mig för att inte bestämma mig ikväll. Ska ringa upp chefen imorgon och ta reda på mer vad det innebär, och vilken lönen är. OCH - viktigast av allt, om jag och min exjobbskollega kan hitta på ett sätt att få det att fungera ändå.

Varför kan saker och ting inte bara vara enkla?!

Snökaos! Vi kommer alla att dööööö!!!!

Göteborgare, västtrafik, göteborgs spårvägar och andra nötter - Se upp! Det vita bôset som ramlat ned under natten kan döda er! Speciellt eftersom snöröjningen i denna rôtna stad fungerar exceptionellt uselt.

Detta är hur man hanterar några centimeter snö:

• Man lämnar kombinationen cykel och paraply hemma.
• Man ser till att ta bort det vita bôset (aka snö) från bilen, OCH skrapar bort is från rutorna.
• Om man är ansvarig för snöröjning skottar/plogar/röjer man först bort snön SEDAN saltar man. OBS, detta görs icke i omvänd ordning eftersom det - surprise - leder till (minst)fem centimeter halkig sörja att köra/gå i. Saltet kan också med fördel utelämnas.
• Om man är förare på västtrafik är detta rätta läget att förlänga eventuella piss och fikapauser, det är ju kaos och då får väl bussen/spårvagnen vara sen? När man som chaufför sätter sig bakom ratten är det också viktigt att komma ihåg att utnyttja eventuella växlar. Att bara nyttja gas (fullt spett) och broms (tvärnit) är inte rätt sätt att öka framkomligheten, oavsett vad de berättat för er under förarutbildningen. Jisses, ni fick väl utbildning?!? Någongång?!?
  

Men... jag hyser inga större förhoppningar om att folk ska fatta, så det bästaatt göra när det kommit ett par centimeter snö är att stanna i sängen. Bäst för hjärtat så. Kan inte låta bli att undra hur de överlever i norrland, som ju faktiskt har mer snö under längre tid. Kanske kan man skicka upp några pampar från göteborgs kommun på studiebesök?

Vi ska sy och vi ska klippa...

Pyssel hit och pyssel dit. Har fått upp nya panelgardiner från Kamprads Imperium och även införskaffat ett nytt soffbord från samma ställe. Gillar bordet jättemycket och konstaterar att nu behövs det bara nytt golv, nya väggar och nya soffor för att vardagsrummet ska kännas ok. Alltid något. Har annars ägnat dagen åt rapportskrivning, men har svårt att hitta en röd tråd i det hela och dessutom är det väldigt svårt att låta rabiat-kritisk till företageta användbarhetspolicy. Men, men, det kanske ger sig.

Är fortfarande trött efter helgen, orutinerad som jag är, men lyckades ändå ta mig ut på en löprunda i morse. Det kändes i alla fall bra. I morgon gäller devisen gratis är godast då jag ska ta mig ett muskelbyggarpass tillsammans med min exjobbskollega. Imorgon är det också mitten på veckan, vilket innebär att ett av företagen jag dealar med borde höra av sig. Förhoppningsvis med goda nyheter... eller inte. Jag är verkligen sjukt förvirrad över vad jag helst av allt vill göra just nu. Det känns mest som att jag vill komma bort från exjobbet, så skulle allt kännas frid och fröjd. Problemet är ju dock att det sällan är så enkelt...

Jobbajobbajooobba

Nu är jag trött på att söka jobb. Eftersom jag har ett par olika på g har jag inte skickat iväg några nya ansökningar. Egentligen borde jag det, men jag orkar inte. Suck. Ge mig bara ett jobb så att jag vet vad jag ska göra om typ en månad eller så. Gärna ett riktigt riktigt kul jobb, med hög lön, en bra chef och schyssta arbetskamrater. Det borde väl vara en baggis?

Avenyns bajsigaste krogar

En resumé från gårdagens krogsväng:

• Peacock - vi gav upp redan i kön. Omotiverat att köa bland tonåringar som plutar, visar urrigning eller "känner" alla. Att stället dessutom verkar lida svårt att stureplanskomplex gör inte heller saken bättre. Vakterna, tja inte mycket att säga om dem. Alla tänkbara fördomar sköter den biten.
  

Istället för ovan nämnda ställe hamnade vi på...

• Nivå. Gammal trotjänare som brukar vara ok. Inte särskilt mycket folk och trevlig stämning i baren där vi höll till, men när det blev dags att svänga sina lurviga hamnade vi på ett dansgolv med musiken från helvetet. Schlager hade varit ett enormt uppbyte. Dessutom var det trångt och medelåldern var max 20. Nej, Nivå funkar fint som afterworkställe, men för utgång måste det finnas bättre hak. Hoppas jag. Dalakrogar, allt är förlåtet!
  

Bäst med kvällen: Utan tvekan sällskapet och Whopper Pepper på hemvägen!

Seeegt

Dålig karaktär har jag ibland. Idag vankades afterwork och en möjlighet att träffa saknade gamla klasskamrater. Jag skulle ha varit där. Mr H hade från början panerat annat vilket betydde att jag skulle stanna hemma och umgås mer Ovve och Fnatten. Dock ändrades makens planer och jag hade plötsligt möjlighet att hänga på. Men. Jag är sån sabla partylooser. Orkar helt enkelt inte, trots att jag längtar efter alla gamla rävar. Att tillställningen dessutom skulle äga rum på skunkstället Excet bidrog till viss del. Det är bara att konstatera att jag nog verkligen blivit en avdankad partypensionär. Nästa vecka blir det dock läge att ta igen det hela. Min kära gamla handbolls- och lekkamrat kommer hit och då ska vi bannemig göra stan! Kanske lika bra att jag tar igen mig nu...

Stackars moi, eller?

Uppenbarligen är det synd om mig. Jag är född utan snopp. Tydligen är jag fasligt diskriminierad och bör tillsammans med övriga snopplösa samarbeta (gärna i kvinnliga nätverk) för att motverka alla extrema orättvisor som vi samhället som är fullt med mansgrisar som inte gör annat än att karriärplanera, dunka varandra i ryggarna och aktivt arbetar för att osynliggöra halva befolkningen. Jag blir verkligen vansinnig på detta ältande. Visst, jag medger att det förkommer diskriminering och jag vet att andelen höga kvinnliga chefer är omotiverat låg. Men att skylla hela härligheten på den halva av befolkningen som lyckligtvis föddes med balle vägrar jag. Jag vet av egen erfarenhet att kvinnor kan vara riktigt falska och planerande och inte drar sig för att snacka skit om andra för att framhäva sig själva. Jag har också sett exempel på kvinnor som av rädsla av att själva gå miste om eventuella fördelar medvetet kan ljuga och undanhålla fakta för andra - kvinnor. Männen däremot får gärna vara med på ett hörn, allra helst de snygga och duktiga. Vem är det egentligen som skapar orättvisor?

Jag anser helt enkelt att en del av problematiken ligger hos oss kvinnor också. Jag tror helt enkelt inte att det blir bättre av att vi sitter i kvinnliga nätverk och idkar kollektiv självömkan och ställer frågor om hur man ska kunna ta reda på om den blivande chefen är en mansgris, hur man ska bli karriärkvinna i dyr kostym och dessutom hitta en karl som bereder väg för mitt framtida chefande. Jag tycker att varje person, man eller kvinna, har ett individuellt ansvar för sin framtid. Vill man skaffa sig en karriär får man planera, vara aktiv och vara beredd att byta arbetsgivare. Men, av någon anledning tycks det som att många kvinnor tror att bara man grottar ned sig i sin egen självömkan och skyller sina egna misslyckande på några få utvalda karlar och sedan väntar på att samhället förändras så kommer vägen till den åtråvärda chefsposten vara utstakad från födseln. Jag blir tokig på detta.

Jag har uppenbarligen klarat mig från denna hemska diskriminering eftersom jag anser detta men jag har faktiskt (tro det eller ej) förståelse för att man kan bli frustrerad av att bli orättvist behandlad. Men, jag tänker då inte sitta och vänta på att samhället ska revolutioneras av rödstrumpor innan jag gör något. På en genusföreläsning jag hade (det tvivelaktiga - trots en mycket skicklig föreläsare) nöjet att besöka var det en åhörare som tog upp problemet med sådana som mig; kvinnor som vägrar inse att diskrimineringsproblemen finns -kallade hon det. På något sätt kände jag mig träffad eftersom jag ofta är den som suckar högt när jämnställdhetsfrågor kommer på tal. Men, ändå helt fel. Jag vägrar för egen del se det som ett problem. Visst vet jag att det finns "lilla-gumman-män" i olika åldrar, men för egen del tänker jag inte låta mig hindras av dem.

Jag tycker rent av synd om många män som oförtjänt utmålas som något de många gånger inte är. Jag känner långt fler män med normala, sunda värderingar än motsatsen. Blotta tanken på att någon skulle anställa mig bara för att jag har bröst i stället för penis gör mig vansinnig. Jag vill bli anställd för min kompetens och min förmåga att göra ett bra jobb, inget annat. Det är inte synd om mig!

Extreme lägenhet makeover

Jag vill ha ett nytt vardagsrum. Pronto. Jag kräks verkligen på eländet. Mysfaktorn är noll, möblerna för många, för fula och för osynkade. Jag har inte minsta lust att bjuda hem någon. Alla jag känner har sådana perfahem. Känns som att det bara är vi som inte orkat/haft tid att byta ut de skabbiga strukturtapeterna. Blä. Jag vill ha det ljust och avskalat. En omöjliget just nu eftersom vi helt enkelt har för mycket saker (som vi inte vill slänga) och ett förråd som inte rymmer en pinal till.

Knastertorrt men väl insmort

Det händer saker hela tiden, men det känns ändå som att jag bara upprepar mig när jag skriver. Har två jobb lite på g och det ena av dem har ringt mig typ varje dag sedan mitten på förra veckan (möten som bokas, flyttas och avbokas om vartannat). Utom idag då den ansvarige för det andra jobbet ringde. Jag hade på känn att han skulle ringa just idag eftersom jag denna dag skulle spendera all tid till användartester. Dock, eftersom jag ju anade att det skulle komma ett samtal så hann jag ta det. Goda nyheter! Intervju igen imorgon! Ska bli jättekul, men jag börjar få lite prestationsångest... Jag vill ju så gärna!

Åt också historiens vidrigaste lunch i Kungälv idag. Vitling med smöstekta champinioner lät i och för sig gott, men när maten serverades bestod den av ett halvt kilo torrstekt fisk, några fjuttiga svampar och alltsamman indränkt i typ 150 gram smör. Försökte äta, men när jag efter några tuggor kände mig oklädsamt blank i nedre halvan av ansiktet av allt fett fick det vara nog. Usch. Jag har inget emot mat stekt i smör alls, det är jättegott, men när mängden smör når dessa proportioner blir det bara vidrigt. Ryser bara jag tänker på det.

Melodifestival revisited

Orkar inte skriva så många rader om dagens "händelse". Dock tycker jag verkligen att det är helt underbart att Marie Lindberg gick vidare! Mycket vackert och en smula rörande och det, sammantaget med svenskars kärlek för underdogs, blev en fullträff!

Också helt rätt att Ola och kompani i The Ark gick vidare. Inte mycket att säga om det.

För övrigt undrar jag varför Lustans Lakejer över huvudtaget fick vara med, varför Björkman och de andra sclagerbasarna envisas med att släpa dit den falsksjungande Anneli Rydé år efter år, låter fördjävligt, som hon alltid har gjort och varför, varför, varför Björkman själv måste göra taffliga intervjuförsök efter framträdandena. Ta bort karln. Snarast.

Luuk var som vanligt bra med sin torra och sarkastiska humor.

Svålknoppar

Förut såg man bara en typ av svålknoppar. Skinnskallarna, ofta också utspökade med torshammare och sverigeflaggor. Nu har även en annan kategori unga män slutit sig till denna skara. Personer med gägmedlems- och dörrvaktskomplex. Ofta med medföljande kamphund, bomberjacka, bröstmuskler stora nog att åtminstone fylla en c-kupa och exem under armarna. Ofta så hjulbenta så att de vaggar fram också. Läckert. Inte.

Att förstöra ett varumärke...

Tina Vad-nu-hon-heter sabbade sitt varumärke rejält i och med reklamen för rengöringsmedlet-whatever i den rosa burken. Nu har Pernilla Wahlgren "lyckats" göra detsamma i en reklam för hårfärg. Så jävla uselt och föga trovärdigt. Hur pengakåt måste man vara för att ställa upp på denna typ av reklamfilmer. Varför köper distributörerna/tillverkarna/eller, vad nu de är, in sån reklamfilm överhuvudtaget? Så genomuselt. Fattar de inte att denna typ av reklam inte biter på majoriteten av svenskarna... Jag handlar av princip inte av dem.

Hans Majestät vs. Prins Charmig

Som lök på laxen så har de senaste dagarna inte endast störts av kodproblem. De har också störts av mitt nya love-to-hate-objekt. Prins Charmig. En jeppe på företaget som är den mest arroganta, självgoda och fula(!!!), översittartyp man kan tänka sig. Jag och min partner in crime har dock sluppit honom eftersom denne ödmjuke pedagog är av typen som ger sig på personer som redan ligger. Under dessa två dagar har han på ett mycket bossigt, överlägset och arrogant sätt gjort klart för en person, som i det närmsta jobbar ideellt, att det han gör är värdelöst. Att uttrycka såna åsikter till en person som trots att han jobbar längre dagar än de flesta andra, inte har adekvat utbildning, inte betalas någon lön, och vänligt nog blivit upplyst att något fast jobb på företaget inte finns på kartan, är sånt svineri att jag mår illa. Jag skulle personligen inte ha något emot att ge denne vidriga person en spark i skrevet. Med stålhättade skor. Fy fan.

Helt plötsligt framstår Hans Majestät som ett geni.

Anger management

Eftermiddagarna de senaste två dagarna (igår och idag) har verkligen satt mitt humör och tålamod på prov. Anledningen till min ilska har varit densamma båda dagarna. Javabönor, Eclipse och NullPointerException. Jag blir, fan ta mig, vansinnig på skiten. Saker gjorda enligt konstens alla regler fungerar inte, sedan fungerar de magiskt nog en stund - just like that- och fram emot eftermiddagen upphör funktionen igen. Inte underligt att folk hoppar ut från höghus ibland. Jag kan helt klart se poängen. Idag var jag mitt i kodandet tvungen att ta en promenad runt huset för att jag inte skulle slå ner någon. Chefen(cheferna?!) tillexempel. Hela kvällen igår ägnades åt kodning, och risken är överhängande att samma vanvett händer idag. Suck.

Go, go, go, with the flow, flow, flow

Anställningsintervju idag igen. Efter en rätt oinspirerad inledning tog det hela en grymt kul vändning. Jag kan inte låta bli att tycka att det är långrandigt att lyssna på organisatoriskt upplägg på företagen. Jag ser mig sittandes med ett mycket intresserat ansiktsuttryck medan tankarna far iväg på annat håll. Idag kändes det dessutom först som om jag (återigen) hamnat på ett företag med annan inriktning än min. Men, efter en lång och mycket intressant, givande diskussion med en hel del kluriga frågor fick jag en grym feedback. Som grädde på moset fanns det ett grymt intressant projekt som eventuellt kan passa mig (som handen i handsken, enligt mig). Ska i alla fall så småningom få komma ut och presentera mig i det projektet. Galet spännande!

Det finns inga dåliga kläder, bara skitiga sådana...

Jobbat hemifrån idag. Hade planerat in att även kunna tvätta några maskiner eftersom det brukar vara skönt med några pauser i kodandet. Det gick käpprätt. Efter fyra timmars tvättande, sammanlagt 10 maskiner känns det som om att jag kommer att köpa nya kläder istället för att tvätta igen. Föurjauvelen vad tråkigt det var. Fick springa upp och ned för trapporna som ett skållat troll och inte blev det nåt kodat heller. Fan. Har fått ta igen det nu. Blä.

Att vara hemma på dagen kan dock erbjuda action i alla fall. Hela morgonen och förmiddagen låg den hemlöse man jag skrivit om tidigare i trapphuset. Uppenbarligen har han anknytning till någon tant i huset. Hur som helst så tyckte jag att det var ok på något sätt, även om det inte kändes helt bekvämt. Man kan ju inte köra ut honom direkt...Idag hade han i alla fall inte den gigantiska hunden med sig. Hur som helst så blev han uppenbarligen insläppt hos den tant han är bekant med, men det verkade inte sluta så lyckligt. Det var lite bråkigt i trappan när någon annan bekant till tanten kom och försökte avhysa honom. Det slutade i alla fall med att både polis och ambulans kom (och vid den tidpunkten hade även den gigantiska vovven dykt upp) och ambulansen for iväg med någon. Tror i alla fall inte att det var grannen. Inte för att jag vet om det skulle kännas bättre då. Poliserna tog i alla fall med sig vovven och de var väldigt rara mot den. Skönt att se. Hoppas det löser sig på nåt sätt för alla inblandade.

Rap

Proppmätt. Efter en fet söndagsmiddag med rådjurssadel, pantoffelmos, stekta kantareller, olivsallad och en flaska rött är det dags att parkera sig i ett varmt bad och summera den gångna veckan.

• Vi har dessvärre tappat ytterligare lite på exjobbet, inte mycket dock. Allt under kontroll.
• Fixat en till anställningsintervju. Spännande. Mr H har också anställningsintervju på tisdag - för ett stort Japanskt företag. Ännu mer spännande.
• Melodifestival igår, tror jag kommenterade det så att det räckte då.
• Ytterligare en person slutade på företaget där vi exjobbar. Uselt ur företagets synvinkel, men jag misstänker att de inte inser problematiken. Killen som slutar verkar dock ha fått ett kanonjobb och jag är säker på att han kommer att trivas bra!
• Äntligen har vi lyckats storröja lite här hemma. Kvarstår fortfarande att vi har åt skogen för mycket udda möbler och ett för litet förråd. Hallå nordiskt avskalat! Flytta in hos oss, tack.
  

Nu till det skinande rena och med varmvatten fyllda badkaret!

När jag ändå har ångan uppe...

Eftersom jag ganska nyss skrev att jag hade skrivtorka poppar idéerna upp en efter annan.

Jag avlade (av-lade, that is) ett nyårslöfte i år. Det handlade inte om att låta bli snuset (vilket det borde ha gjort). Det handlade om att låta bli modebloggarna. Innan jul läste jag några olika dagligen, men jag fick lova mig själv att lägga av med det. Dåligt för hjärtat eller nåt.

Jag tycker att mode är rätt kul även om jag knappast är någon modeslav, jag blandar och ger och ofta är det H&M som får stå för garderoben. Det jag stört mig på i modebloggarna är inte personerna bakom själva bloggarna. Tvärtom, jag är verkligen imponerad av tjejjerna bakom dem. Många av dem har skapat sig både namn och intäkter genom sina bloggar och det kan jag verkligen ge dem cred för! För att citera GFY, Well Played! Det jag stör mig på är kommentarerna till inläggen. Vad än dessa 2000-talets modeorakel skriver svarar genast klasar av unga kvinnor i kör "å, ja, såå fint, jag är såå avundsjuk" eller något i den stilen. Egentligen skulle de mest namnkunniga modebolggarna kunna posta inlägg om vad skit som helst, majoriteten av de som kommenterar skulle ändå tycka att det var sååå fint. Sanslöst, men kanske är det mig det är fel på. Antagligen inte, ödmjuk som jag är.

Men ändå, jag är ambvivalent. Jag kan inte låta bli att fascineras av att vissa modebloggare verkligen lyckats bli maktfaktorer inom branschen. Det tyder på entrepenörskap och framåtanda som jag inte kan annat än beundra. Men. Nyårslöftet står fast. Hittils har jag lyckats avstå från det senaste om Marc Jacobs skor, Chloes handväskor och Elisabeth Arden's Eight hour cream. Jag håller mig istället till Go Fug Yourself och noterar att inläggen om klädplagg på GFY ibland hamnar även på svenska modebloggar, men av helt andra anledningar.

Schlager för bövelen

Hemmakväll idag. Ett lystmäte för en smygschlagerfantast som mig. Jag skäms inte ett dugg över att meddela att jag kommit förbi åldern då det var viktigt att tycka att schlager var pinsamt. Missförstå mig rätt, det är egentligen inte musiken som intresserar mig. Det är själva fenomenet, även om jag nog kan texterna till ett par gamla vinnarlåtar. Jag minns när jag var liten då vi var ett par familjer som samlades antingen hemma eller hos svett-Hasse för att avnjuta ett par timmars schlagerspänning. Vi läste tidningar och satte poäng och vad jag kan minnas åts det också gott och föräldrarna inmundigade alkoholhaltiga drycker (och jag har, såvitt jag vet, inte fått några allvarliga men av detta). Det är kul att se den svenska artisteliten (eh, typ, eller också inte) framföra halvtaskiga och ibland rent pinsamma låtar. Vad som också är kul är att de flesta tycks ha en åsikt om fenomenet schlager.

Spontant om dagens deltävling då (utan inbördes beundran ordning):

• Tommy Nilsson - Shit vad sliten han är!
• Anna Book - Verkligen underbart att se en mullig kvinna med utstrålning! Låten? Vet inte, kommer inte ihåg hur det lät, dåligt tecken.
• E..Lanto - Vem är det? Låter fördjävligt.
• Andra framförandet - Vilka var det egentligen? Hade fullt upp med skrivandet. Det lät lite myspyspåstrevligt a la Simon and Garfunkel sådär.
• Addis black - Så falskt som bara schlagermongon kan sjunga. Nästa år kommer jag ställa upp, kommer nog bara låta marginellt sämre.
• Han från Alcazar - Wannabe Ricky Martin. Lät rent fördjävligt. Mr H tror dock att låten kommer spelas på dansgolven. Jag är skeptisk.
• Hon i den gröna korta - Hade lånat Carolas vindmaskin och Greklands schlagerkoncept. Kommer säkert höras i radio dock.
• Uno & Irma (eller Idde?) - Gillar Unos röst. Di Leva borde varit med, hade blivit en schysst trio. Intressanta rim, eller inte.

Jag håller nog på Simon & Garfunkel.

Luuk då. Jag tycker han är kul! Lite härligt smådryg, nån godtycklig kvällstidning skrev att han tog för mycket plats. Bra tycker jag.

Om kolonilotter

Hur i helvete kan en normalt funtad människa skaffa sig en kolonilott. Några bekantas bekanta har skaffat (=köpt för en grotesk summa) en kolonilott centralt istället för att köpa en lägenhet "eftersom det är så mysigt att sova över där, det är nästan som en sommarstuga". Herrejisses, citypeople vad tar det åt er?! Att trängas på en jordplätt tillsammans med trångsynta pensionärer och allehanda knäppa personer som tror att de gör världen en tjänst genom att odla sina grönsaker på en egenförvärvad jordplätt samtidigt som de gladeligen tar bilen dit är rena rama vanisnnet.

I närheten av där vi bor finns ett koloniområde, gudbevars utan små stugor, men väl med personer som helt frivilligt släpar med sig gräskilppare för att klippa en två kvadratmeters gräsplätt. Under sommarkvällar ser man dessutom dessa dårar sitta i sina plaststolar, innanför det lilla staketet som omringar gräsplätten och grilla, gärna tillsammans med utvalda delar av släkt och vänner. Kanske delar de till och med på en pava vin eller några folköl. Så pittoreskt. På lotterna finns också allt ifrån komposter (givetvis) till små bodar (givetvis) för redskap och såklart vita plastmöbler och plastsjok för egenhändigt växthusbygge. För att ytterligare bekräfta idiotin såg jag i somras en kvinna plocka hästskit i en hage intill - utan handskar! Mmm. Imponerande! Få hoppas att det växte bra på täppan.

Nej, någon kolonilott kommer aldrig i min ägo, det kan jag garantera. Jag flyttar hellre ut på landet, nära skogen, gärna med jakrätt och ekonomibyggnader. Problemet är bara att hitta något som ligger i närheten av ställen att jobba på. Ett intrikat dilemma det där.

Skrivkramp

Vissa dagar kan jag få hur många uppslag som helst om vad jag ska skriva om. Andra dagar råder rena öknen i idélådan och typiskt nog minns jag inga av de irritationsmoment jag samlat ihop tidigare heller. Undrar om det inte är ett bra tecken egentligen.

Eftersom jag inte engagerat mig i att skriva snyftbrev till csn har jag inga pengar heller. Helt och hållet mitt fel, men det känns rätt meningslöst att lägga energi för de få tusenlappar jag har kvar att låna. De kan lika gärna behålla dem, ska ju ändå snart börja betala tillbaka. Lyckligtvis fick jag ju en lön från extraknäcket denna månaden så räkningshögen blev betald i alla fall. Dock blir det nog ingen okynnesshopping nu i februari. Eller, jag shoppade i och för sig pocket för dryga tvåhundra spänn idag, men det kan jag ju alltid unna mig. Får hålla mig borta från Lagerhaus resten av månaden bara. Stod länge och höll i The Dice Man, men eftersom min exjobbspartner sågat den kapitalt tvekade jag en smula. Ska nog köpa den på svenska i alla fall sen, vi brukar trots allt inte direkt tycka samma sak om böcker och filmer. I slutet av februari ramlar i alla fall mina stipendiepengar in. Ska bli gött. Stipendier är bra, Mr H hittade en stipendiebok på jobbet och han har redan hittat ett par saftiga som han kan söka.

Mr H är lite orolig för min ovilja att arrangera 30årskalas och examensfest, men jag känner mig inte sugen på att bjuda hem folk. Är innerligt trött på vårt sunkiga och övermöblerade vardagsrum, skulle krävas ett mindre mirakel för att få till mysig kalasmiljö där. Kanske är jag en smula överkänslig, men so what. Dessutom är jag osäker på vilka jag skulle bjuda in. Självklart finns det en klase personer som är givna, men det finns några andra jag är mer osäker på. Känns som hyckleri av tredje graden att bjuda in vissa... Personer som skapar intriger och dramaqueens klarar jag mig rätt bra utan och det känns som om jag har något som helst utbyte av dem längre, även om vi haft trevligt tidigare. Tyvärr.

Saker händer och sker

Vi ligger lite efter med exjobbet. Känns tråkigt, men absolut ingen katastrof eftersom vi har goda marginaler i tidsplanen. Just nu har min vapendragare det ganska jobbigt också. Sjukdomar i familjen är inte kul och jag lider verkligen med dem.

Har en ny intervju inplanerad i början av nästa vecka. Tack till P som mycket vänligt rekommenderade mig! Får se var det leder. Väntar ju också med visst intresse vad som händer med det andra jobbet jag intervjuats för (på Sweco).

Galet skönt att det äntligen är fredag. Ska bara vila och spela nintendo hela helgen tror jag. Grisjakten förra helgen tog uppenbarligen musten ur mig. Mr H ska gå på båtmässan och till min stora glädje slipper jag eftersom han tar med sig Mr DJ istället. Trevligt för vuxna män att göra saker tillsammans ibland. Utan fruar.

Förresten så är denna dagen älskade pappsens. Grattis!

Kampfisken Sten ynglar av sig

Det måste verkligen råda nyhetstorka i Västra Götaland. Idag publicerar gp.se en artikel om en kampfisk som ska bli förälder. När jag först läste rubriken trodde jag att det var fråga om något slags kombinerat könsbyte/jungfrufödsel. Men nej. GP överträffar sig själva och når därmed nästan samma kvalitet(?) som de två stora (hmm) kvällstidningarna. Kampfisken Sten ska åka till en akvarieaffär och träffa fyra honor och Stens ägare avslöjar i artikeln att han planerar att ta hand om ett hanyngel som med tiden ska efterträda Sten. Jisses, jag har precis klickat på en artikel om en planerad föryngring i ett akvarie på ett hotell i Eslöv. Kan jag få gå och lägga mig igen? Kanske går det att göra en omstart på dagen?

Antikrundan

Jag är verklien en sucker för Antikrundan. Inte för att jag bryr mig så särskilt intresserad av värdet på saker även om det är kul att se folks reaktioner, särskilt när dyrgriparna visar sig vara fejk. Men, det jag verkligen går igång på är historien. Alla berättelser om hur rariteterna hamnat i familjerna, vad alla pryttlar varit med om. Tänk vad mycket dessa ibland flera hundra år gamla föremål har sett. Ganska hisnanade när man funderar på det. Jag känner samma sak när jag ser riktigt gamla träd. Ganska nära där jag kommer ifrån fanns till för några år sedan en riktigt riktigt stor (=gammal) ek. Eftersom jag vet att det för många hundra år sedan (dock inte exakt när, men jag ska banne mig kolla upp det igen) stod ett slag mellar svenskar och danskar i krokarna kan jag inte låta bli att fundera på vad eken egentligen varit med om. Vilka är människorna som passerat förbi, vilka är dem som före mig tittat på eken och tänkt samma sak.

När jag var liten hittade jag något som jag trodde var en kastanjekärna, jag planterade den i en kruka i fönstret i mitt rum och upp växte en ek. Eken planterades så småningom i trädgården och jag deklarerade att jag snart skulle kunna sitta och läsa lutad mot ekens stam. Eken står fortfarande där i trädgåden, men jag har ännu inte läst i skuggan av den. En dag kanske. Eken mäter idag, dryga tjugo år efter jag planterade "kastanjen" dryga 10 cm i omkrets.... Det kommer att dröja många, många år innan eken når den storlek som den gamla eken jag nämnde. Undrar vilka som passerat under den då...

Fult

Idag såg jag en kvinna i Nordstan som hade använt vit skokräm i ansiktet. Till det hade hon klädsamt porr-rött läppstift och tillhörande lilarött löshår. FyFan. Hur tänkte hon imorse?

Något annat fult är överdoserad solarie-/spraybränna. Mötte två vackert (obs! ironi) orangebruna människor. En kvinna och en man, inte sammanhörande dock, då hade fulheten stegrat exponentiellt. Visst, jag tycker också att det är skönt att slippa vara likblek och se lite hälsosamt brun ut. Men allvarligt, när man inte ser att hudtonen har en färg som påminner om en gammal skitig morot då är det inte snyggt.

Ytterligare något fult är tröga människor. Ok, de kanske inte är utseendemässigt fula, men de väcker en slags aggro-frustration i mig som inte är annat än ful. Halva min lunch idag gick åt till att köa på Hemköp och jag hade tre personer framför mig i kön. Samtliga med under tio varor. Har aldrig varit med om en långsammare kassörska. Helt makalöst. Fel gjorde hon också, hela tiden. Varför går inte dessa gamla kärringar i pension!

Pust... och jag har ändå inte pms att skylla på...